I dag fick vi vårt barns födelsedag i brevlådan.
27 januari
Förmöte/inskrivning dagen innan.
Jag är redan nervös.
Nu börjar nedräkningen. På allvar.
5 veckor och 1 dag kvar.
I dag fick vi vårt barns födelsedag i brevlådan.
27 januari
Förmöte/inskrivning dagen innan.
Jag är redan nervös.
Nu börjar nedräkningen. På allvar.
5 veckor och 1 dag kvar.
Nu börjar det närma sig och en ny lustig utvecklig sker.
I början av graviditeten var det jag som fick höra folks historier om hur livet skulle bli när vi får barn. Nu när det N som får skräckhistorierna levererade.
Det finns två huvudtema.
1, Din tjej kommer lägga all sin kärlek på barnet och har inget över till dig. Du kommer bli oälskad och bortglömd.
2, Du kan glömma det där med sex. Under lång tid. Det blir aldrig detsamma igen. Hennes bröst kommer tillhöra barnet. Dem kan du också glömma.
Samma budskap levererades under föräldrakursen jag gick. Så detta verkar vara något etablerat.
Jag har berättat om när vi pratade om sex efter förlossningen: http://grodd.wordpress.com/2009/09/04/f-kurs/
- Du kommer inte ha lust! Och mellan raderna: – Killar, glöm att ens försöka!
I en film vi såg handlade det om att knyta an till barnet och hur fort det kan gå. En kvinna i filmen sa att om hon tvingades välja mellan sitt barn och sin kille skulle hon från början välja sin kille eftersom det tog lite tid för henne att knyta an till barnet. Men nu, skrattade hon, nu skulle jag välja mitt barn så klart! Som om det vore det mest naturliga i världen.
Jag kan inte hjälpa det, men jag har svårt att tro att den här typen av normer florerar på de lesbiska föräldrakurserna. Stackars heterosar alltså!
Min uppfattning är så klart en annan.
Dr Phil har sagt nått smart en gång. Han sa att man har ett konto med kärlek för varje barn och ett för sin partner som aldrig sinar. Dvs. ingen konkurrerar med någon annan. Och jag håller med. Jag tror man är ute på hal is om man tillåter sina nära och kära konkurrera om ens kärlek. Eller om man listar vem man tycker bäst om. På frågan om vem man skulle välja ska man svara att man inte skulle välja. Alls. Det vore det självklara svaret på det. För varför skulle man?
Varför begränsa sig och sin kärlek?
(Vill du ta det ytterligare ett steg längre kan du läsa på om polyamori)
När det gäller sexet så tror jag att en rak och öppen kommunikation är nyckeln.
Din partner ska veta att anledningen till att du inte är lika het i bingen är att du är helt handikappad på grund av din graviditet, att du har ont i mutten eller brösten som förvandlats till mjölkmaskiner. Inte pga. att du glömt bort honom/henne eller inte längre är intresserad av sex. Då blir det lättare att hitta lösningar som funkar för båda.
För helt ärligt..? Ointresserad av sex blir du aldrig. Det är omänskligt.
Jag och N var på sjukhuset och träffade en läkare. Hon godkände snittet.
Men jag glömde bort argumenten lite. Jag sa som jag kände istället. Det känns inte naturligt. Och om N kunde så hade han fått vara gravid.
Läkaren:
- Så det är ditt sätt att hantera graviditeten? Du sträcker dig så här långt med där går gränsen?
Ja, precis.
Sen frågade jag om skräckhistorierna jag hört om att kejsarsnittfödda oftare får cancer och diabetes. Det var så klart inte sant. Precis som alla andra myter och faktoider som florerar runt snitt.
Datumet kommer på posten.
En barnmorska ska planera in när vårt barns födelsedag ska bli. Först blir man kallad till inskrivning sen går man hem och kommer tillbaka när det är dags 7-10 dagar innan beräknat.
Nu är det vecka 34
Jag brukar säga att jag inte är som en vanlig tjej. N brukar hålla med mig.
Två kvällar den här veckan har jag dock gnällt och skällt på stackars N.
Ena dagen för att han var på dåligt humör. Usel planering tyckte jag att han hade och jag kände mig liksom tvingad till att gnälla på och ifrågasätta honom. Ända tills vi skulle sova och han avslutade med:
- Lägg av nu! Du har fan förvandlats till en vanlig tjej!
Nästa dag försökte jag förstå mig på försäkringskassans hemsida och föräldrapenningen. Och så e-legitimationen. Fuck, hur svårt ska det vara? Jag jobbar med sånt här och deras tjänst och information är helt värdelös. Sen gav jag upp och skällde ut N för att vi ”inte pratat om det här”. Trots att det inte finns nått mer att prata om egentligen. Jag grät och skrek.
N skrattade åt mig eftersom han insett att det inte var jag utan hormonkärringen som var i farten.
Han: – Vad gråter du för egentligen? Finns det något att vara ledsen och arg för?
Jag: – Nä det finns det inte… buhuu.
Som tur var för N höll det bara i sig i 2 dagar.
Nu är jag tillbaka. Glad, lugn och utan spår av gnällighet. Försäkringskassan får han hjälpa mig med dock.
Det är inte varje dag man går runt med sitt eget kiss i väskan.
Men jag gjorde det när jag skulle till BM i onsdags. Morgonkisset.
Kisset såg bra ut tyckte hon, och trycket och magmåttet och hjärtljuden. Oj, va bra allt är. Och jag mår så himla bra också.
Hon kan dock känna hur bäbisen ligger så det jag trodde var fötter är nog händer. Och det jag trodde var huvud är nog rumpa.
Sparkarna och lekandet har jag fortsatt med. Jag kommer på mig själv med att pilla på min mage mest hela tiden. Lite för mycket kanske.
Min nära vän L fick känna 3 snytingar genom magen igår. Hon blev helt lycklig och till sig och sugen på barn själv. Det är roligt och dela sparkar.
Nu är det vecka 31.
Jag höll på att bli överkörd av en taxi.
Så jag bestämde mig för att sluta cykla nu.
Jag tar normalt risken att råka ut för cykelolycka. Jag har hjälm av den anledningen. Och jag har bara kraschat i en bildörr en gång. Med ett blåmärke som följd.
Jag tycker att motionen jag får är mer värd än risken jag tar.
Vardagsmotion i all ära. Men nu känns det som jag tar en extra risk.
Ett styre i magen just nu och jag skulle inte förlåta mig själv. Så viktigt är det inte att jag rör på mig. Och jag kan faktiskt gå till gymmet och ta en stillastående cykel. Dessutom är jag stor och otymplig och inte lika snabb på cyllen.
Nu har jag köpt månadskort på tunnelbanan istället.
Det är vecka 30 nu.
Jag känner små fötter genom magen. I morse lekte jag lite genom att trycka på dem. Då började bebisen röra mer på dem. Och tryckte tillbaka inbillar jag mig. Mysigt.
Och nu börjar det sjunka in på allvar. Att det är på riktigt och att det ligger nån där inne.
Bebisen rör sig nästan hela tiden. Om det är bra eller dåligt vet jag inte men normalt är det. Jag hade hoppats på ett lugnt barn och vissa säger ju att det finns samband mellan hur de är i magen och utanför. Det vet jag inte om jag tror på dock.